Välkommen Arvid!

Tänkt skriva detta inlägg så många dagar nu men det blir ju aldrig av. 😛

Den 6/9 tittade iaf vår son ut. Äntligen!! Jag trodde stenhårt att han skulle vilja komma ut innan BF, dvs innan 29/8, men icke! Han höll sig envist kvar på insidan. Försökte med hinnsvepning hos barnmorskan, ätit ananas, druckit hallonbladste och försökt röra på mig (dock inte blivit så mycket träning eller promenader då kroppen strejkat).

(här kommer en liten förlossningsberättelse… så var beredd på en låååång text)

Onsdagen 5/9.
Var sååå trött på att vara gravid. Och lite lätt panikslagen också. Visste ju att för varje dag som går så blir den lilla killen därinne allt större och större.
På lördagen helgen innan så fick en gammal klasskompis sin son och han vägde drygt 4700g och hon hade gått över med ca 10 dagar tror jag. Allt gick bra där förvisso, men jag kände ändå paniken komma.
Hade fått en tid för ev igångsättning på torsdagen 6/9 kl 15.00 då jag skulle infinna mig på förlossningen i Varberg för att bli lottad till en grupp i Swepi-studien. Antingen skulle jag bli igångsatt den dagen eller så skulle jag få vänta en vecka till. Tanken på att vänta ännu en vecka fick mig att må uselt..
Måendet var inge vidare med andra ord.

Hade börjat trappa ner ordentligt med jobbet så höll mig hemma. Det var fint väder så jag och mamma passade på att måla huset. En uppgift som var tänkt att göras i somras men det var på tok för varmt då.
Det blev en del klivande upp och ner för pallen (undvek den höga stegen) och ner på knä för att måla nedersta brädorna.
Framåt kvällen började jag känna av lite värkar. Vågade inte riktigt ropa hej då jag känt av lite värkar tidigare men de har då klingat av.
Men framåt sena kvällen ökade värkarna i både frekvens och intensitet. Ringde förlossningen vid 22-tiden och sa att jag kanske kommer in lite senare samt att jag ville kolla av så där fanns plats. Det fanns det och de sa att de t o m var jättelugnt. Jag tog en alvedon och gick o la mig men vaknade igen vid 1.30-tiden. Värkarna var ännu starkare nu. Jag klockade dem och de var lite oregelbundna men fick iaf 3 st på 10 min. Tillräckligt för att åka in. Åt lite ”frukost” och väckte Joel samt morsan som kom över för att passa Ellie.

Vi stack iväg och köpte lite tilltugg på Shell vid motorvägen. ”När är det dags” frågade kassörskan och hon blev nog lite paff när jag sa att vi var på väg till bb. Jag såg visst rätt pigg o fräsch ut. 🙂
Det var jag också.. för på vägen upp så klingade värkarna av. Från att vara täta till att komma med drygt 10 minuters mellanrum. Jag tänkte att vi säkert kommer bli hemskickade.. men nu var vi ju på väg så kunde lika gärna åka upp. Hade dessutom ringt och sagt att vi kommer.

Kl 3.20 kommer vi fram till Varbergs sjukhus. Från att vi parkerade och hela vägen genom den lååånga korridoren till förlossningen så fick jag inte en enda värk… tills vi kom precis utanför dörren. Satte mig på huk och andades mig igenom värken, och en barnmorska kom ut och mötte oss. Hon sa att de normalt inte gör det men att det var så extremt lugnt på avdelningen så de var uttråkade.

Vi blev direkt visade in till ett förlossningsrum. Inget sånt där rum där man bara läser av CTGn (mäter värkar och barnets puls). Värkarna var inte så täta men hyfsat kraftfulla.
De undersökte mig och jag var öppen 3 cm. Jahopp, tänkte jag, vi kommer att få åka hem. Men sen kom de med ett blått armband med mina personuppgifter och sa att det minsann ska födas barn. Härliga barnmorskor! 🙂 Fick en hinnsvepning och sedan tappade de upp ett bad i spa-rummet.

Låg och badade i kanske 1 timme. Värkarna tilltog och blev allt tätare och starkare, men det var väldigt skönt att hantera dem i badkaret. Tröttnade dock på att bada och började känna mig som ett russin så vi gav upp efter nån timme som sagt. Undersöktes och var bara öppen 5 cm nu. Erkänner att jag var lite besviken. Vid förra förlossningen så öppnades jag från 2 till 6 cm på en timme när jag tog en timmes bad. Men riktigt så effektivt var det alltså inte denna gången.

När vi kom upp så var värkarna jäkligt kraftiga. De gjorde ännu en hinnsvepning och retade den lille grabben därinne. Klockan är ca 7.40. Jag bad nu om lustgas. Satt där vid sängkanten och rullade på en pilatesboll och andades mig igenom värkarna. Behövde göra ett toabesök och tog mig igenom 2 värkar utan lustgasen och utan att Joel masserade min ländrygg. Herrejävlar, nu började det göra ont! Kom ut och ertappade Joel med lustgasen. Klart han var tvungen att testa. 😉
Nu bad jag iaf om epidural eller spinal. Undersöktes och var öppen 6 cm, så barnmorskorna enades om att spinal nog ändå var det bästa. Barnet skulle säkert komma ut inom 2 timmar. Vid 8.20 kommer en narkosläkare med go göteborgsdialekt (även om det visade sig att han var från Kungsbacka). Fick en spruta i ryggen och 2 värkar senare hade bedövningen kickat in. Vilken lättnad! Förra gången fick jag också spinal men behövde ändå lustgasen. Den här gången tog bedövningen klockrent! Låg där och mådde prima! Såg på skärmen att jag hade värkar men hade inte det minsta ont! Passade på att äta en macka från frukostbuffén (som Joel hämtade. Var lite lätt ostabil på benen plus att jag var uppkopplad till CTGn). Undersöktes vid ca 9-tiden och var öppen 7 cm. Det gick långsamt..

Satt och gungade på pilatesbollen en stund efter frukosten när jag börjar känna ett väldigt tryck neråt, som att man är ordentligt bajsnödig och det inte kan stoppas. Säger till barnmorskorna att det nog är på gång. De tror mig knappt först men när nästa värk kommer och de är i rummet och jag frustrerat säger ”Han vill ut!” så får de snabbt på sig förkläden och lägger ut plast över sängen. Det är fullt med folk runt om och jag läggs på sidan. Och jäklar va ont det gör och det trycker på! Klockan var då 9.25.
Gör mitt bästa för att lyssna på deras instruktioner men det är inte lätt att hålla emot när de säger att man bara ska andas igenom en krystvärk. Och lika så är det svårt att krysta när kroppen skriker av smärta och man bara vill be den lille att stanna därinne.

9.46 var han äntligen ute! Krystdelen tog lite längre tid än vi alla trodde då grabben  hade lagt armen runt nacken samt att navelsträngen låg virad ett varv (lätt) runt halsen. Men barnmorskorna var som sagt fantastiska och jag sprack inte det minsta. En liiiiten reva bara som inte behövde sys.

Grabben var perfekt! Han kändes så liten när man höll i honom men vägde ändå 3980 gram och var 54 cm lång. Ganska stor ändå. 🙂 Fin färg och fullt frisk.

Moderkakan släppte lätt och det tog inte lika lång tid innan jag kunde kissa denna gången.

Äntligen. Äntligen!! 9 månaders väntan var över och kärleken till detta lilla pyre var maxad från första stund. Jag längtade efter att få amma honom och det gick smidigt direkt. Han åt som han skulle och gillade att sova på våra bröst.

Vi spenderade en natt på BB sen åkte vi hem dagen efter. Förra gången stannade vi 2 nätter och åkte hem efter PKU-provet och läkarkollen, men denna gången åkte vi efter första kollen. Så skönt att komma hem och sova i sin egen säng!!

Åkte tillbaka till BB på söndagen för PKU-provet och viktkoll. Han växte som han skulle. 🙂

Dagarna här hemma har funkat fint. Han är en snäll och fin pojke. 🙂 Senaste 2 dagarna har han varit väldigt lugn och sovit mestadels. Nätterna är också ganska lugna. Klart han vaknar för lite mat, men sedan somnar han om igen. 🙂

Helt galet att han redan varit hos oss i 1 ½ vecka! 🙂

Namnet blev bestämt först igår. Haft många olika förslag men det var först när farmor nämnde ’Arvid’  som vi faktiskt tyckte att det passade. Försökte tänka oss andra namn men vi kom hela tiden tillbaka till Arvid.. så det fick det bli. 🙂

Välkommen Arvid!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *