När man inte är sig själv.. vem är man då?
Klockan närmar sig 02 natten mellan lördag o söndag. Halv stan är väl ute o festar medans jag ligger i soffan o grubblar. Inte så att jag legat här hela kvällen, närå, gick o la mig strax efter 20. Pensionärsvarning? Maybe. Senaste 2 kvällarna har jag stuckit till gymmet när pojkvännen gått o lagt sig kring 20-tiden då han börjar jobba 03.30, men inte denna afton. Varit trött hela lördagen och det höll i sig även på kvällskvisten… men nu. Piggelin! Sova går icke och hjärnan snurrar på högvarv.
Så, jag tänkte att jag skriver av mig lite i hopp om att lätta på trycket i den där ballongen som är mitt huvud.
Har inte bloggats så mycket på sistone, sorry till mina kära läsare för det, men det har varit full rulle. Kortfattat så har det varit Valborg med trevlig middag. 1 maj med kosläpp, vallarna & huspyssel. En del jobb. Ännu mera huspyssel. Lite sen kvällsträning och en långpromenad.
Allt har väl varit frid o fröjd. Typ. Men nåt ligger o gnager. En akilleshäl som jag själv inte riktigt får grepp om. Vet bara att om nån hittar den (inte minst jag själv) och trycker så kommer tårarna, lite smärta men också lättnaden efteråt. För det är så.. när man kommer till insikter, även de smärtsamma, så kommer en lättnadens suck efteråt när man kommit på vad det är som är ”galet”.
Jag har en liten hum om vad det är. Och det har delvis med träningen att göra. Prestationer. Träningen går bra.. i mina ögon. Jag håller ihop, jag är frisk (förutom en liten inflammation vid en tand samt ständig snuva som troligtvis hänger ihop med pollenallergin som inte är heeelt utrotad ännu). Jag tycker jag får till rätt bra pass då jag får tryck i musklerna och träningsvärk dagen efter. Att styrkan släpat efter kan bero på flera saker.
1. Jag kör inte supermånga set o få reps, utan snarare 8-12 reps. Mer för volymträning egentligen..
2. Jag slarvar med kosten. Älskar mat.. även den onyttiga sorten. Tyvärr.
3. Jag halkade efter ordentligt i februari-mars och det tar tid att komma tillbaka.
Om 2 veckor nalkas nästa tävling. Jag är peppad ungefär såhär mycket (tänk er att jag jag håller upp handen och har ett mellanrum på ca 3 mm mellan tummen och pekfingret.. inte mycket alltså). Jag tycker styrkelyft är kul! Jag drivs av att lyfta tungt! Jag älskar att vara stark! Men det är inte allt. Jag hakade på tävlingen efter lite tjat från en god vän som jag följde med en gång till lyftarklubben för ca 1 år sedan, och första tävlingen i januari var nervös men så rolig! Trots skadad höft var jag bara 5 kg ifrån kvalet till SM. Och nu i nästa tävling så ska jag nog lyckas kvala in utan större problem trots att jag inte nått ”rätt” viktklass som var tänkt till -63 kg, utan jag ligger kvar i -72 med mina ca 68 kg.
Men även om jag kommer med o får tävla i SM så ligger jag långt ifrån en pallplats, vilket iofs aldrig var mitt mål på mitt första SM, men vem vill komma sist liksom?
En annan del är att min vän som introducerade mig har flyttat till Lund. En tjejpolare som också kör styrkelyft, och som jag älskar att träna ihop med, flyttade till Sthlm. Övriga som jag gärna tränar ihop med finns på andra gym än just på kraftsportsklubben. Och jag vill träna med vänner eller så tränar jag hellre själv. Och nu när det ”tjatas” om att man måste träna med klubben… ja, då drivs jag ännu längre ifrån att verkligen vilja tävla. Hakade på för att det var kul.. inte ett måste.
Så, tillbaka till prestationer. Vem man är. Är man sina prestationer, tankar eller handlingar? Jag vill sitta på ålderns höst och berätta för mina barnbarn vad jag åstadkommit. Men målet är inte allt, resan dit är minst lika viktig. Vad är målet om resan är ett helvete? Värt det?
Enligt många som tävlar inom exempelvis fitness så är det värt det. Några minuters glänsande på scenen (även om man inte ens når final) efter månaders slit, svett och tråkiga dieter. Värt det enligt dom.. men inget som skulle passa mig. Jag vill förgylla varje dag. Känna lyckan över att vara jag och vad jag åstadkommit varje kväll när jag går o lägger mig. Jag är lycklig över mycket, men ser (bl a efter att ha skrivit av mig..) också vad som kan förbättras. Vilken riktning jag ska välja.
Och det gäller inte bara träningen…
Från djupa tankar till mer faktisk vardag. Om en halvtimme ringer Js alarm, ingen större del för mig att försöka sova nu (blir att kolla lite på Gladiatorerna). Imorrn (eller senare idag rättare sagt) ska jag träna på förmiddagen o sen jobba 12-22. Blir en tripp till Värnamo med taxi & mamsen som medpassagerare. Skoj med vår roadtrip igen! 🙂
Nästa helg drar jag upp till Sthlm med Pia och hälsar på bästa Emma (min fantastiska styrkelyftarvän som flyttat just till Sthlm) samt gå på Fitnessgalan. Borde boosta min träningslusta om något! 🙂
I övrigt mycket fokus på jobb och företaget just nu. Feels good. Sociala livet har fått stryka lite på foten, men det kommer mer av det till sommarn. 🙂
Godnatt på er. Eller godmorgon kanske..