Fredag den 13e

Har aldrig varit vidskeplig men nu börjar jag ändra mig..

Gårdagen började bra. Lite jobb, dock med inställt möte, följt av lunch med familjen. Sen ett besök hos frisören där jag äntligen fick ordning på barret.

Kvällen började mysigt med god mat o familjemys.

Sen vände det..

Jerikoff hade varit ute sen 17-tiden och vid 20-tiden började jag undra vart han tagit vägen. Var ute och ropade men hörde honom inte (han har ett halsband med bjällra, kapsel med namn & nr samt en sändare för Bluetooth.
Messade mamma som bor granne med oss och hon gick också ut och letade. Sen fick jag ett sms ”Kom ut”. Redan då fick jag en klump i magen. När jag kom ut hade mamma hittat Jerikoff men han haltade illa. Vi tog in honom och han la sig direkt ner på hallgolvet och såg märkbart tagen ut. Ringde till Slöinge Djursjukhus och de tyckte jag skulle komma in med honom, så jag och mamma åkte på direkten.

På djurakuten gick det tack och lov ganska snabbt. När vi kom dit stod det 2 personer i receptionen, jag hörde samtalet och förstod att deras djur avlidit och mina ögon fylldes med tårar. I övrigt var det inga andra personer så efter 10 minuter fick vi komma in med Lilla J. Veterinären undersökte honom och han hade märkbart ont i vänster bakben. Klorna på framtassarna var blodiga vilket var ett tecken på att han blivit påkörd. Han fick lugnande och efter några minuter segade han ner och veterinären undersökte honom ytterligare. Han protesterade så gott han kunde.
Därefter röntgades han och det konstaterades att höften var ur led. Inga frakturer tack och lov.
Veterinären fick höften på plats men den hoppade ur lika fort igen. Det krävdes en operation men det kunde de inte göra förrän på måndag så Lilla J får vara kvar där tills dess samt några dagar efteråt för koll.
IMG_0140
Slagen hjälte. 🙁 <3

Åh va det gör ont i mattehjärtat. Saknar min lilla pälskling nåt fruktansvärt! Överallt här hemma ser jag saker som påminner om honom. Är ändå glad att han klarade sig så bra som han gjorde. Han kunde lika gärna dött på fläcken eller ännu värre, blivit skadad illa och inte kunnat ta sig hem och sakta dött en plågsam död. Usch, jag får tårar bara jag tänker tanken. 🙁

När jag kom hem och satt i soffan tog jag en snabb titt på mobilen och såg en statusuppdatering på Facebook som ledde till de hemska rubrikerna på Aftonbladet. Tror ingen har missat nyheten om vad som hänt i Paris. Plötsligt så blev ens egna bekymmer obetydliga. Jag grät, av chock antar jag.

Följde nyheterna under natten. Ellie är lite småförkyld så jag väcktes stup i kvarten och ammade. Under nattimmarna så susade många tankar genom huvudet. Rädslan att denna ondska kommer allt närmre. Känslan som brinner i bröstet när tanken på att det kan drabba ens familj.

Det som är svårast att förstå är hur människor (för de är trots allt människor som håller i dessa vapen även om man vill kalla dem något annat) saknar spärrar och kan utföra dessa hemska dåd. Hur de medvetet kan krama åt avtryckaren på sina vapen och döda oskylda människor och splittra hundratals familjer. Jag vet att det pågår krig & oroligheter i deras hemtrakter och att de lägger en del av skulden på västvärlden, men borde de inte angripa militära mål då? Varför en konserthall eller restaurangstråk med helt vanliga människor?

Hjärtat värker och jag ena stunden saknar ord och i nästa så snurrar tankarna i ett rasande tempo. Känslorna väller över och tårarna rinner..

Fy för fredagen den 13e. Fy för bilar som kör på katter och inte meddelar ägarna. Fy för terrorister.

Ge oss fred. Nu..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *